Systrarna André

Nu är det jul igen och jag har börjat jobba helger på NK. Det är redan galet mycket folk som handlar klappar och finanskrisen känns väldigt avlägsen. I alla fall när jag säljer julkort för 1 200 kronor. Till en och samma person.
Fast kanske är det sant som någon expert sa i Nyhetsmorgon, att man i kristider vill känna gemenskap och vara extra omtänksam. Då lägger man gärna pengar och tid på gamla hederliga papperskort. För att visa att man bryr sig om någon. Och det är ju faktiskt ganska fint.

Igår var det första advent och traditionsenligt träffades familjen André och drack glögg hemma hos mamma och pappa för att sedan gå till Katarina kyrkas adventskonsert. Det var vackert, mycket sång, orgel, blåsinstrument och… Hosianna. Av någon anledning så återkommer Hosianna Davids son i var och varannan adventssång. När Frederic frågade mig vem den där Hosianna var så svarade jag att jag antog att Hosianna var ungefär som Halleluja, ett utrop snarare än ett namn.
Men eftersom ingen visste säkert så googlade vi vår gamla bekanta (och lite mystiska) Hosianna Davids son när vi kom hem.
Jag kan därför delge er kära läsare att strofen "Hosianna Davids son" betyder "O, kom och se det majestät".
Davids Son är beteckning på Jesus från Nasaret, som är av kung Davids släkt och föddes i Davids stad, Betlehem
Så nu vet ni det, slut på religionslektionen och in med lite humor.
Vissa, framför allt små barn, har tydligen trott att sången hetat Hosianna Davidsson. Eller Hos Johanna Davidsson.
Det är saligt att samla citron!



By the way: lägg märke till hur mörkhårig jag är nu. Visserligen sitter vi i en murrig kyrka men jag är långt ifrån blondin nowadays.

Jag får dåligt samvete när vi är dåliga på att uppdatera. Tänk att man har ett bloggsamvete – och att det är frivilligt. Det är ju liksom ingen som tvingar mig att blogga. Egentligen har jag massor med tid att skriva men det händer inte särskilt mycket extravagant i novembergrå Sverige. Jag kollar en massa film (typ en om dagen) och drömmer mig bort. I kväll såg jag den smått bisarra filmen "Den vita Massajen" som är baserad på en självbiografisk roman med samma namn. Störd story:
En schweizisk kvinna är på semester med sin fästman i Kenya och blir (på typ fem minuter) kär i en samburukrigare som hon knappt kan prata med. Hon väljer att stanna och ger upp sitt tidigare bekväma liv för att bo med hans familj i en hydda på steppen.
Jag blev verkligen irriterad på henne. Jag såg ingenting fint och romantiskt i det nya liv hon valde. I massajens kultur är kvinnan lägre stående än en get. Hennes man äter inte samtidigt som henne, kysser henne aldrig och sätter på henne som en hund. Författarinnan måste vara den enda i hela världen som valt att göra en så störd klassresa.

Även jag gjorde en spotting som påminde om den annalkande julen idag. Hoppas att ni alla varit snälla barn i år, för tomten sitter och laddar på en parkbänk på Wollmar Yxkullsgatan.

på Åsögatan.

I går sändes sista avsnittet av Tinas Cookalong.
Jag kommer att sakna programmet och alla underbara (och galna människor) som jag jobbat med under hösten.

Jag var nyss i videobutiken för att hyra en film som jag och Michael kunde se i kväll. Först plockade jag på mig "Hunger", sen kom jag på att den nog är för tung att se en söndagskväll. Då fick jag syn på den här, "Jag har älskat dig så länge". Fick för mig att det är filmen om två systrar som Joanna sagt är fantastisk. Michael var nöjd med valet. Fram till jag satte på den vill säga... Filmen är tydligen fransk. Utan engelsk textning! Jag är så jäkla besviken. Filmen är inte den Joanna pratat om. Vilket pucko jag är, på omslaget står till och med: "Missa inte denna franska pärla". Hur kunde jag inte se det? Vad ska vi göra nu tycker ni? Ska jag gå ut och hyra en ny eller ska vi titta på skräp-tv?

I går träffade jag en av mina bästa vänner, Kristofer. Vi hade inte setts på flera månader, så därför var det hög tid! Eftersom Kristofer älskar julmarknader promenerade vi till Gamla Stan och Stortorget. Vi vimlade runt bland saffranshonung, glögg, viltkorvar, hemmagjorda smörknivar och...hästar! För 30 spänn kunde man få rida shetlandsponny i gränderna. Vi var tyvärr för stora, annars hade det varit en mysig grej. Fast lite synd tyckte jag om hästarna, att trängas bland folk på kullersten känns inte lika härligt som att springa fritt i en hage på landet. Titta vad ledsna de såg ut.

I går var jag och Anna på SEB After Work. Banken vi båda är kunder hos hade bjudit in till mingel och information om pensionssparande på Anglais vid Stureplan. Det var faktiskt intressantare än det låter och jag blev rätt taggad att börja spara, om jag ska göra det hos SEB eller inte är dock något att fundera över.
Hur som helst, det var en trevlig kväll – främst för att jag fick umgås med Anna. När själva föredraget var klart gick vi och satte oss i sofforna och pratade en massa viktigheter, strunt och minnen. Mitt emot oss satt den gamle dokusåpaprofilen Olivier de Paris. Han hade käkat glosylta med tittsås och kunde av någon anledning inte sluta kolla på oss. Jag vet inte om det var ett raggningsknep, men det enda jag kunde tänka på när jag såg honom var när han stoppade in fingrarna (och vispade runt) i Carolina Gynning.
Tänk vad sjukt att folk ställer upp på sådana där grejer frivilligt. Stänga in sig i ett hus, supa, bråka och knulla framför kameror. Det har gått en massa år sedan dess men det spelar ju ingen roll. Hur ska någon kunna ta den killen seriöst?

I dag har två helt olika nyheter av mindre dignitet väckt min uppmärksamhet. Först lyssnade jag på p3 nyheterna som berättade att Jan Guillou anmält Expressen till pressombudsmannen eftersom han anser att tidningen pekat ut honom som landsförrädare.

Citat:
"De skrev i oktober om att Jan Guillou jobbat för den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB för typ 40 år sedan."

Strax därpå läste jag i DN's ekonomidel om krisen i hotellbranschen.

Citat:
"Hotellnäringen i Stockholm kommer under de nästkommande åren inte enbart att drabbas av prisras. Som lök på laxen väntas en utbudschock."

Att någon jobbat i "typ 40 år" känns lika lite Sveriges Radio som "lök på laxen" känns Dagens Nyheter. Jag har verkligen fnissat över det här idag - jag vet, jag är en tönt.

Jag fattar inte hur det kan bli så jäkla dammigt i en etta på bara några dagar. Så här såg min mopp ut i går kväll efter att jag svept golvet! Nu tror ni säkert att jag aldrig städar, men så är det inte! Jag dammsög för mindre än en vecka sedan, men på någon underlig anledning förökar sig dammråttor under mitt skrivbord på nolltid. Det måste ha att göra med att jag ofta har balkongdörren öppen och att det då kommer in skitig luft. Partiklarna lägger sig liksom som en matta här inne. I alla fall intalar jag mig det...

I dag hade vi våra lektioner på en PR-byrå i stan. Det var så otroligt skönt att få sova lite längre än vanligt och slippa bussresan till Ekerö. Dessutom var det gott att få äta något annat än skollunchen. Jag drog med klassen till Kungshallen – ett bra drag då alla kunde äta vad de ville.

Gårdagskvällen blev väldigt lyckad - trots den jävla klänningsjäveln.
I dag har jag dock inte mått som en tårta och större delen av dagen har spenderats i horisontellt läge. Det ska bli skönt med en ny dag imorgon.

I veckan köpte jag en klänning som jag blev helt kär i. Jag provade flera storlekar i affären och hittade en som satt jävligt bra. Jag hade planerat ha på mig klänningen ikväll så tidigare idag var jag förbi Åhléns och köpte strumpbyxor att ha till. När jag sedan kom ut ur duschen för ett tag sedan och drog på mig klänningen så är den..... i fel storlek!!!
Jag blev så arg att jag höll på börja gråta, mongo moi tog fel plagg från provrummet.
Jag är sjukt irriterad, och eftersom jag varit så inställd på att ha den nya klänningen är varenda annat plagg i min garderob asfult nu.
Piss!

I dag fick jag mejl från SAS.

"Dina poäng väntar på att du ska använda dem. Vi har förstått att våra medlemmar tycker att det ibland kan vara svårt att få överblick över vart man kan flyga eller vad man kan få för sina poäng. Nu kan MatchMe hjälpa dig."

Grymt tänkte jag som länge tänkt att jag ska göra något kul för mina points men inte riktigt fått ändan ur (förutom en och annan business uppgradering). Jag klickade på länken till min personliga sida.

"MatchMe är en tjänst som hjälper dig att få ut mesta möjliga av dina EuroBonus-poäng. Här får du inspiration till olika resor som du kan göra med det antal poäng du har nu."

"Coolt" tänkte jag och klickade mig vidare "tänk vilken service de bjussar på" sedan såg jag resmålen...
Lite naivt hade jag föreställt mig att sidan skulle föreslå några, för mig, intressanta resmål. Att de kollat upp vart jag rest tidigare och tänkt ut vilken typ av person jag skulle kunna vara. Men det har dem så klart inte. Här matchas mina poäng – ingenting annat.

De förslag jag fick var:
*Tur och returresa för två vuxna och ett barn till Ängelholm.
*Tur och returresa för en person till Düsseldorf.
*Tur och returresa för 2 personer till Kiruna samt en natt på ishotellet i Jukkasjärvi.

Jag kommer att fortsätta samla poäng ett tag.

I dag har min gudson Mio och hans mamma Majsan varit här och hälsat på. Mio är värsta grym, han är bara nio veckor men har redan en personlighet. Det är alltid lika kul att hänga med honom. Hurra!

Jag har haft tvättstugan i eftermiddag. Det är en mardröm eftersom hissen inte funkar och jag bor högst upp i huset. Jag har väntat in i det sista med att tvätta på grund av det här, men i dag var tvättkorgen överfull så jag hade liksom inget val. Efter två rundor var jag helt slut och satte mig ner och skrev rent en intervju jag gjort. Så plötsligt kom jag på tvätten. Efter två timmar! Jag hade helt glömt bort den, eller kanske förträngt... Hur som helst hänger det blöta kläder i hela lägenheten nu. Folk i huset mitt emot måste tro att jag är knäpp.

Bella har gjort världens godaste godis. Frukt och nötbollar, så jäkla goda, I die! De är dessutom nyttiga eftersom de bara består av torkad frukt och nötter - inga konstigheter. Jag har fått några stycken men måste få fler. Mina tankar går till massproduktion. Systrarna Andrés nyttiga godis skulle kunna bli en storsäljare och vi skulle kunna bli miljonärer. Mätta och belåtna miljonärer.

En ny lapp sitter uppe i mitt hus! Jag upptäckte det här frågetecknet när jag kom hem från Uppsala i går kväll. Under står kartonger och annat skräp. Jag förstår inte riktigt varför någon satt upp den här lappen, hissen renoveras just nu och därför är det allmänt rörigt i huset. Om personen ifråga inte tagit notis om att hissen inte funkar måste den väl ändå ha sett alla byggubbar som ränner på varje våningsplan? Det är helt onödigt att sätta upp en lapp i detta fall, det är ju uppenbart vem som ställt dit skräpet.

Firade familjen på pappas favoritrestaurang La Cucina. Papita fick flera fina paket av mig och Bella som båda gillar att ge presenter. Något som bordsgrannarna (som inte var lika givmilda gentemot sin pappa) reagerade på. Men vad sjutton, ska man fira så är det lika bra att göra det ordentligt – tycker jag.
På vägen hem gick vi, på Frederics initiativ, förbi Nada och hälsade på Mårten som spelade skivor.

Jag är hemma hos Joanna och lånar Internet eftersom jag inte har något hemma längre. Jag följer Djurgården-Assyriska på dn.se eftersom jag inte var välkommen hem till Frederic för att titta på matchen. Han är sann Djurgårdare och skulle inte klara av att ha mig där (jag håller på Assyriska i den här kvalmatchen). Det tycker jag är lite roligt. Det är väl ändå lek?

Lunchrestaurangen jag och två tjejkompisar valde idag var knökfull.
Det fanns ett bord, med plats för åtta personer, ledigt. Då får man räkna med att dela bord med andra och det har jag inga problem med - så när fyra slipsnissar frågade om de kunde slå sig ner svarade vi "självklart".
Först satt de och pratade med varandra medan jag och tjejerna pratade om vårt. Men så fort tjejsnacket kom in på intressanta och lite privata ämnen så tystnade dem och lyssnade på oss. Vi började då prata om mer alldagliga saker och de fortsatte att prata med varandra. Men när vårt prat återigen blev mer "hett" så tystnade de igen. Sånt kan ju hända en eller möjligtvis ett par gånger, men när samma sak hände för fjärde gången började jag bli irriterad.
Jag ber även att få påpeka att jag inte inbillade mig. De andra tjejerna märkte också vad som pågick.
Hur som helst. Jag var väldigt nära att be slipsnissarna sluta lyssna på oss och skaffa sig egna liv. Men så la jag band på mig själv och tänkte på det där med att dela. Delat glädje är dubbel glädje och så vidare. Så jag valde helt enkelt att strunta i att de lyssnade och bjöd på mig själv.

Jag mår dåligt av vädret som varit de senaste dagarna. Grått, regn och snöblandat regn. Men det värsta är inte att det är kallt, obehagligt och deprimerande. Oh no! Det värsta är att alla människor luktar illa. Iklädda dunjackor, vinterrockar, mössor och vantar går de ute och blir halvdränkta, sedan går de in i värmen och sprider en lukt av blöt hund runt sig. Jag kan ta mycket men äckliga lukter och snuskiga munnar är det värsta jag vet. Sol är kanske är för mycket begärt när man bor i Sverige och det är november månad men jag ska be till väderguden om åtminstone uppehåll imorgon.

Jag är hemma igen och har kastats direkt in i hetluften på Radio Kagge. I dag klockan 11-13 sänder vi igen och denna gången sitter Maria och Jenny bakom mickarna. Lyssna på 101.4 MHz eller på www.kaggeholm.se.

Nu är Belita hemma. Hon kom över ikväll - lämnade en present och snyltade lite på min tvättstugetid. Sedan kollade vi filmen "I skuggan av värmen" som jag på rekommendation hyrde i eftermiddags. My God! Den är bra men framkallar grav ångest. Jag har gråtit mig rödögd.
Tack och lov att jag hade syrran här, delad glädje är dubbel glädje - och vise versa.

Jag har just kollat på programmet Silent Library som är producerat av min gamla chef och polare Dragan. Programidén är helt sjuk (och föga förvånade japansk). Tre lag, ett svenskt, ett danskt och ett norskt utsätter varandra för olika obehagliga pranks som antingen gör jävligt ont eller är ruggigt äckliga. Typ smisk med en kaktus på stjärten, kyss av en tandlös gubbe eller att få ruttna bläckfiskar kastade i ansiktet.
Till saken hör att de tävlande ska vara helt tysta. Det lag som gör minst ljud vinner. Till min stora förvåning garvade jag högt flera gånger.
Jag trodde inte att programmet skulle vara min grej men man ska ju (som sagt) aldrig säga aldrig.
Hur fan de fått folk att ställa upp är dock en gåta…




Jag hittade tyvärr bara ett klipp med norsk speaker, men ni fattar grejen.