Systrarna André

Allt som oftast gör jag rätt klantiga saker (som allt som oftast gör rätt ont). Välter ner vaser i golvet, tappar tallrikar med mat, slår i tån så att nageln blir blå eller snubblar ner för någon trappa. Den första som kallade mig klumpig var Janne (för flera år sedan) jag ville inte kännas vid det då, men nu har jag förlikat mig med tanken på att jag ofta gör saker som tycks vara inspirerade av Stig Helmer.
I tisdags lyckades jag radera ALLA kontakter från min iPhone (!!) och just nu sitter jag och gnider en bula i pannan som jag haft i hur många dagar som helst nu. Närmare bestämt sedan flygplatsen i New York. När vi stod i den milslånga kön till securityn fick jag för mig att vi kanske stod i fel kö och krånglade mig under avspärrningsbandet för att gå bort och kolla att vi verkligen var rätt. När jag fattat att vi var på rätt plats gick jag tillbaka, böjde mig ner under bandet och tjongade huvudet rakt upp i en gubbes stenhårda ryggsäck. Han måste ha haft typ tre uppslagsverk där i. Jag såg, på riktigt, stjärnor och ramlade bakåt i en liten hög på golvet. Där låg jag med tårar i ögonen medan gubben helt lugnt stod kvar. Han hade inte ens märkt vilken knockout hans ryggsäck just utdelat! "Typiskt dig" sa Frederic och lyfte upp mig.